På vår senaste semester var vi ute efter ett strandparadis med historia och därför bestämde vi oss för att åka till Rhodos.
Vi började vår vistelse med att utforska några av de mer intressanta stränderna. Först på listan var Ladiko, eller Anthony Quinns strand som den också kallas. Här spelades ”Kanonerna på Navarone” in. Själva stranden är liten men vattnet i viken är kristallklart och doftande tallar växer ända nere på stranden. Nästa mål var Prasonisi, en mycket vacker halvö precis på södra änden av Rhodos. Vi provade på vindsurfing på den blåsiga stranden och såg sedan solen gå ned över havet medan vi åt en god middag på en taverna 🙂
Dagen därpå var ägnad åt historia och kultur. Först besökte vi Lindos, som var huvudstad på Rhodos under antiken och ligger uppe på en klippa. Vi strosade runt på kullerstensgator bland vitkalkade hus och besökte stadens Akropolis där vi hade en underbar utsikt över ön och havet. Då och då fick vi kliva åt sidan för trafiken, vilken här endast består av åsnor och mopeder. Efter det körde vi vidare till Rhodos stad, vars medeltida stadskärna utnämnts till ett världsarv. Här vandrade vi runt innanför murarna och trivdes med att gå vilse i gränderna. Vi slog oss ned på en av de många restaurangerna, drack grekiskt kaffe med ouzo, bytte till vin och njöt sedan av en god måltid i den jasmindoftande natten…
Efter det längtade vi dock efter lite stillhet. Rhodos är berömt för sina stränder och historia och det märks att det är därför människor kommer hit, då man sällan har varken strand eller sevärdheter för sig själv. För att komma undan åkte vi till Akramitis och vandrade på gröna, salviadoftande ängar nedanför berget. Endast ljudet av surrande bin bröt tystnaden. Därefter kunde vi återvända till vardagen fullständigt utvilade… 🙂
